A magnificent place.

En plats jag kan åka till för att tänka, skriva och bara vara. Just nu är det bara mitt ställe och jag älskar det. När solen börjar gå ner bakom husen i Stockaryd vet jag att jag kan åka dit och se solen ännu lite längre innan den går ner helt. Jag kan sitta där i timmar och se på vattnet och solen och bara filosofera fritt. Ingen som stör. För ingen vet att jag är där. Ingen vet var jag är.

                                     

                                     

                                     

 

                                                                        

                                     

                                     

                                     

                                     

The pic says it all.

Jobbet..

Jag stod på jobbet och snittade blommor. Bredvid mig stod en jobbarkompis som också snittade blommor. Det kommer in en äldre kund (hon är inne då och då) som pratar lite medan hon blir hjälpt av chefen att fixa sina blommor. Hon tittar på mig och utbrister : " Åhh liiilla flicka, akta så du inte skär dig i tummen ! " Hon säger inget till min jobbarkompis som står och gör samma sak. Alltså vadå " Liiilla flicka " ?! Okej att jag inte är så gammal, men det lät typ som att jag var 10 år. Och vadå " Akta så du inte skär dig!". Det är ju inte som att jag aldrig har hållt i en kniv innan och inte är medveten om att den är lite vass. Och det var ju eventuellt inte den första blomman jag någonsin snittade. Jag skär kanske 100 blommor i snitt(ordvits!!) i veckan. Neee men allvarligt, kändes så nedvärderande. Som att jag skulle säga till henne " Akta så du inte tappar blomman, ni äldre har ju lite svårt att greppa saker ibland !" . Jag blev så irriterad, näst intill vansinnig. Sa en massa fula saker tillbaks. Blängde på henne med en bitchblick. Jag gjorde det.....inombords givetvis. För man måste vara trevlig mot kunder, annars kommer dom inte tillbaks. Men ja. Vad ska jag säga? Folk.

En annan kund kom in. Valde en färdig bukett i gult. Verkade nöjd. Jag la vatten om skaften, slog in den och tejpade igen. Skulle just ta betalt när hon säger " Jag tänkte på deeeet...vi kanske skulle satt i nåt blått i buketten ?". Jaha. Snäll som man är säger man att det går så bra så. Hon väljer en bunt blåklint och jag får packa upp buketten igen, ta bort det blöta pappret och plastpåsen som jag så omsorgsfullt just satt dit runt skaften, binda om den MED blåklint i, sätta i en extra studentnalle, lägga på vatten om skaften igen och slutligen packa in den och tejpa igen den. IGEN. Ja. Alltså. Kunde hon inte kläckt ur sig det liiite tidigare ? Så ska jag stå där och låtsas som att jag inte blir irriterad när jag får göra om allt. Åhhhh. Folk. Kan inte säga det nog. Folk.


För att lätta upp stämningen kommer här en bild på ett snittarrangemang jag gjorde igår.

KVÄLLSblogga.

Alltså denna dag. Tvärt förstörd av att jag låg vaken i morse. Ska berätta hur det hela slutade. Jag vaknade alltså alldeles för tidigt, kl 5. Blev superpigg och kunde inte somna om. Började blogga efter en halvtimmes vakenhet. Jag skrev att jag inte  brukar vara  bloggsugen så ofta längre. Såhär i efterhand undrar jag varför jag plötsligt var på blogghumör kl 5.30. Kan ingen människa veta. När jag hade bloggat färdigt försökte jag somna om och klockan var nog typ halv sju när jag äntligen lyckades med det. Vaknade nästa gång när alarmet ringde vid 8.00 och var då helt FÖRSTÖRD. Seriöst. Jag klarade inte av att gå upp. Så himla sjukt, länge sen jag var så trött. Hasade mig slutligen upp vid 8.47 och hade då bara 20 min på mig att hinna med mina morgonrutiner, vilket är lite för lite när morgontempot inte är särskilt högt. Ramlade in på jobbet några minuter i halv tio och vaknade inte till riktigt förrän framåt lunch. Så det blev ingen härlig lång och stillsam morgon som jag fantiserade om i morse. Minns att jag låg i sängen och såg framför mig en härlig frukost med kokt ägg, rostat bröd och te. Det blev en torr macka med korv och dom sista dropparna i juicepaketet.
Jag jobbade på hela dagen i alla fall och var allmänt seg. När klockan slog 18 och jag skulle låsa dörren på jobbet så var det som att jag sackade ihop helt och fick huvudvärk och sånt ljuvligt. Åkte till ledarsamling för att planera UV-lägret som är på gång. Satt med halvt bortdomnat huvud och försökte vara engagerad. Taggad för läger i alla fall !! Cyklade hem, tog huvudvärkstabletter, blev piggare, kom i blogg-mode ( igen?! ) och nu ska jag gå och lägga mig.

Insåg nu när jag läste dom första meingarna jag skrev i detta inlägg att det låter som att min dag slutade i fullständig kaos, att min katt dog och att jag sprang in i en dörr och fick en spricka i armen. Sånt som kan hända om man haft en dålig morgon. Men så var det inte, utan det var dom där första timmarna som var värst och resten av dagen bara ...var.

Time to sleep my friends. Godnatt !

MORGONblogga.

Klockan är 5.30 och här ligger jag vaken.. Virre åkte till jobbet för en halvtimme sen, det är FÖR tidigt !? Och sen tyckte jag väl att det var läge att bli pigg och osugen på att sova vidare. Vad göra ? Min klocka ringer ju inte förerän kl 8. Funderade ett ögonblick på att kolla första avsnittet av One Tree Hill säsong 6 (!!! 6 av 9, det tar sig !!!) som jag laddade ner härom dan. Men kan man göra det såhär på morgonen verkligen ?? Eller borde jag ligga kvar här i sängen och glo och tro att jag ska bli trött igen ? Kanske ska jag göra mig en härlig frukost, kolla på det där avsnittet, ut och gå, kanske göra något annat viktigt och allt detta INNAN jag går till jobbet. Kanske. Först ska jag nog ändå försöka somna om. 

Jag blir allt mer sällan på bloggskrivarhumör känns det som, kanske har jag en svacka.  Borde inte alla stora bloggare ha en svacka ibland ? Jag är bara en i mängden av stora bloggare. Bara EN av dom som känner pressen att prestera och skriva bra och roliga inlägg. Men jag är i alla fall en av dom. Så måste det vara. 

(Paus. Var uppe och tvättade fötterna, kände hur dom små lortiga skavde mot lakanen.)

Över till nästa genomtänkta morgontanke. 

Alltså ironi. Jag gillar ju ironi. Mycket. Använder det i var och varannan mening när jag pratar. Jag FATTAR inte att vissa inte förstår ironi. Det är så irriterande när man säger en självklar ironisk sak och får ett allvarligt svar tillbaka. Det händer mig jämt på jobbet.  Gaaaahh. Folk. Vad är problemet? Hör man inte att det är ett skämt ? Verkar det som att jag själv tror på det jag säger ? Som sagt. Folk. Grejen med ironi är ju att man inte ska behöva säga att man skämtar. Typ inte såhär: "Min katt dog igår klockan fem, var nån som körde på'n med sparkcyckel. OBS ironi, skojade till det lite där." Man ska kunna säga "Min katt dog igår klockan fem, var nån som körde på'n med sparkcyckel." Och då ska folk fatta att det är ironi eftersom jag ju inte har nån katt och om en katt skulle bli påkörd av en sparkcyckel så är det inte katten som dör utan bara ungen som kör den som ramlar och slår sig. Ja. Morgontankar.  

Nu ska jag försöka somna om. Jag ger det 5 minuter, har jag inte somnat då så går jag upp .